UVÖ
STOCKHOLMS SKÄRGÅRD
TORPET SUNNANSUND
Amanda och Johan August Malmstedt på Sunnansund
Underlaget kommer till största delen från
Ulla Olsson, Anders och Sven Dahlgren, samt
Hildegard Jensen. Ett STORT TACK till ER!
Uvön hörde sedan århundraden till säteriet Östanvik på
Nämdö. Vid arvsskiftet i familjen Elmén1862-1872 styckades
säteriet och Uvömarken tilldelades Västerby och Västanviks
gårdar.
PÅ UVÖ fanns sedan 1731 ett torp som benämndes Solbaset,
nuvarande Sofiehill. I jordeböcker och mantalslängder från
1700-talet använder man växelvis namnet Solbaset eller
Skräckmarn, Skräckmaren eller Skräckmarstorp ( från
ordet skrak= fågel). I slutet på 1700- talet hade man röjt
och utvidgat odlingsmöjligheterna så pass att man ansåg att
det var dags att etablera ytterligare ett par torp på ön, utöka
befolkningen och skaffa arbetskraft för drift av säteriet.
Som torpare var man skyldig att utföra dagsverken till
huvudgården. Sunnansund finns namngivet på en karta från
1803. Enligt kyrkoböckerna (1806) hette den första torparen
där Gustaf Gustafsson. Han var bördig från Nyland och
hade varit dräng i torpet Skräckmarn och där gift sig med
en dotter i huset, Cajsa Gustavsdotter. Paret hade många
barn och flyttade redan 1807 till Mörtö där dom arrenderade
ett jordbruk som inte låg under Östanvik, utan hörde till
Smådalarö gård. Gustaf lämnade dock inte helt ifrån sig
torpet Sunnansund utan städslade en dräng Carl Sundholm
som med frun Catharina Göransdotter Wettergren och två
barn bebodde och brukade torpet, samt gjorde dagsverken.
Den familjen flyttade från Sunnansund till Skärvassa år 1810.
UNDER EN TID av ca 27 år följer det en väldig ström av
människor som bor på torpet och som flyttar därifrån. År
1837 kommer Carl Gustaf Sjöblom, som föddes år 1813 som
äldste sonen på torpet Källsäng ( låg mittemot Skräckmarn, på
Nämdö) till Sunnansund med makan Greta Lisa Sandström.
Paret får sju barn, men bara det yngsta och äldsta barnet når
vuxen ålder. År 1856 dör Greta Lisa och Carl Gustaf gifter
om sig med Ingrid Charlotta Söderstrand. De tar tillsammans
till sig flera små barn som de efter bästa förmåga tar hand
om och som verkar ha haft det bra hos dem. 1875 så dör
Carl Gustaf och änkan flyttar till Långvik med de tre yngsta
barnen.
1877 ÄR DET SÅ DAGS för den allra sista torparen på
Sunnansund att träda in på arenan. Han hette Johan August
Malmstedt och var född på Värmdö 1849. År 1870 kom
han som dräng till Orrö gård och där träffade han en dotter
på gården, Amanda Sofia Jansdotter, född 1853. Intressant
att notera är att Amanda Sofia var släkt i rakt nedstigande
led till den som först kom att bruka Orrö, jag tror han kom
från Livland.Tycke uppstår mellan Johan och Amanda, de
bildar ett par och gifter sig 1872. Under loppet av tjugo år
kommer de att tillsammans få elva barn, varav ett fåtal kom
att stanna kvar, helt eller delvis i hemtrakterna. Malmsteds
var idoga och arbetsamma människor. De brukade jorden
och hade kor och häst, säkert fiskade man mycket också för
de hade ju många munnar att mätta och de tycktes trivas bra
därhemma på "sitt" Sunnansund. I kyrkböckerna står noterat
att ingen av barnen konfirmerades, till prästens stora förtret.
Det behövde ju inte tyda på att man var ogudaktiga utan
snarare var det väl avståndet och att ungdomarna behövdes
till sysslor hemma på torpet som gjorde att man avstod från
konfirmationsundervisningen, tror jag. Johan August står
omnämnd i Maj-Britt Erikssons böcker och där befinner han
sig ofta i Missionshuset på Nämdö.
1929 hölls en auktion på Sunnansund. I samband härmed
flyttade Johan August och Amanda Sofia till Gamla Skolan i
Sand, där de väl så småningom dog.
DERAS ÄLDSTA BARN Mathilda Wilhelmina Malmstedt kom så
småningom att försörja sig som tvätterska, hon bodde tidvis
kvar på Sunnansund och drog i början tvätten upp till Mörtö
träsk. Sedemera på 1920-talet när hon köpt sig stället vid
södra änden av Västerby träsk så blev det kanske något mer
bekvämt för henne att utöva sitt yrke. Mathilda, som sedan
bara kallades för Tilda, var trolovad i Stockholm och fick två
flickor med sin fästman men något äktenskap kom aldrig till
stånd, utan hon fick själv sörja för sina flickors uppväxt. Jag
minns henne med en viss bävan för hon kunde vara ganska
barsk av sig, och så hade hon en jättestor katt som syntes
ibland när vi skulle hämta våra kor från Källsäng. Hennes
barn som var födda på 1890-talet såg jag dock aldrig till.
JOHAN AUGUSTS OCH AMANDAS ÄLDSTE SON LEONARD,
född 1875 var grundläggare och bodde som vuxen som
sommargäst på Ekholmen hos familjen Gustafsson, som han
även var släkt med genom sin hustru Emma som var syster till
Fridolf Gustafsson. Paret flyttade vid Leonards pensionering
ut till Ekholmen och bodde där permanent innan de på ålderns
allra sista höst flyttade till pensionärshemmet på Djurö. Sonen
Otto Elof, född 1886 var snickare och var gift med Märta.
De skildes emellertid sedan, för när ett gäng skogshuggare
kom till Uvö fattade Märta tycke för en av dessa och drog sin
kos med honom. Elof blev nu kvar ensam på Sunnansund.
Han tog skilsmässan hårt och blev sig aldrig riktigt lik efter
den. Men han bodde kvar på Sunnansund, nu som ensam
arrendator av torpet. Elof byggde sig så småningom en
mindre stuga som han flyttade in i, och kunde på så vis hyra
ut det större huset till sommargäster och få lite inkomster.
EN LITEN HISTORIA som utspelade sig någon gång på
30-40-talet: En familj Lindroth hyrde det stora huset vid
Sunnansund och i umgängeskretsen fanns Evert Taube. En
vacker sommardag kom ett stort följe till Sunnansund och
man tågade upp från bryggan. Evert fick reda på att det var
Elofs födelsedag och han stämde upp sin stämma tillika med
vackert gitarrspel nedanför Elofs fönster, där rullgardinen
var nedfälld. Efter en stund rullades gardinen upp och fönstret
öppnades så pass att en hand kunde sträckas ut. Ner på backen vid Everts fötter kastades en peng inrullad i tidningspapper
såsom sedan var vid gårdsmusikanters besök på innergårdarna i stan. Sedan stängdes fönstret igen och rullgardinen drogs ner.
UNDERTECKNAD kommer ihåg ett besök hos Elof på vintern.
Jag, min syster och vår mor åkte spark dit. Vi togs väl emot
och Elof bjöd på kaffe och fralla med mycket smör på. Vår
mor ansåg att smörgåsarna endast skulle strykas med ett tunt
lager smör men Elof stod på sig och tyckte att barnen skulle
ha det ”fett” och därmed fick hon nöja sig. När Elof dog så
fanns bara hans katt kvar i stugan.
JORDEN SOM HÖRDE TILL SUNNANSUND slutade att brukas i
början på 1940-talet. Men 1951 kom paret Åberg, Rune
och Irma som arrendatorer till Sunnansund. Det stora huset
rustades upp av Irmas pappa Bernhard Nilsson i Bråvalla.
Husgrunden hade satt sig så pass att man var tvungen att lyfta
hela huset och laga den. Åbergs ville bygga ett hönseri och
det fick dom. Skog avverkades på Västanvik och sågades
till brädor och plank på gårdens egen såg och på så vis
erhölls virke till bygget. Hönseriet byggdes upp och hönor
införskaffades, ägg lades och kycklingar kläcktes fram. Det
fanns också en ko och en häst på ”torpet” under denna tiden.
Paret Åberg fick fyra barn, varav jag minns Lasse och Pia
som gick i Nämdö skola ungefär samtidigt som jag. Efter ca
10 år som arrendatorer på Sunnansund flyttade familjen till
Småland.
PÅ 1960-TALET blev Sunnansund och stora marker på Uvö
och Nämdö inköpta av Stockholms stad. I slutet på 1970-talet
var det så dags för nästa bofasta familj att etablera sig på
Sunnansund. Det var familjen Wallin / Holmberg som
närmast kom från Aspö. Det fanns behov av en renovering
av huset och den gjordes av hyresgästerna själva denna gång.
De kunde då konstatera att den gamla torparstugan från
1800-talet fanns kvar och fortfarande utgör den husets kärna.
Hönseriet från familjen Åbergs tid finns också kvar och fyller
sin funkton som lagerlokal numera. Idag bor vår ö-elektriker,
tillika kyrkovaktmästare Annika Wallin på Sunnansund.
Tillsammans med sonen Fredrik har hon startat ett projekt
som går ut på att röja en av de gamla åkrarna på Sunnansund.
Fredrik sköter motorsågningen och resten hjälps de åt med.
Sunnansund ingår numera i Skärgårdsstiftelsens
fastighetsinnehav och är en del av Nämdö naturreservat.
Inga Winroth
NÄMDÖ NU - nr.19/ April 2010
